Vi utsätts för en statskupp i slowmotion"
Del 5. Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av folkhemmet 2008. Välfärdssamhället kan vara avskaffat om 15 år. Just nu pågår nämligen en statskupp i det tysta - mot ett samhällssystem som har stöd av majoriten av svenskarna. Det skriver i dag journalisten Dan Josefsson.
 | |
| 1928: Statsminister Per Albin Hansson etablerar begreppet "folkhemmet". | |
 | |
| 2008: Regeringen Reinfeldt pratar om utanförskap. | |
Jag har ett klassfoto från 1950-talet där min far står i en för stor kavaj omgiven av bättre klädda klasskamrater. Den bilden symboliserar folkhemmet för mig, och den kan göra mig tårögd. Farmor och farfar växte båda upp vid Möllevångstorget i Malmö, den svenska arbetarrörelsens vagga. Där hängde man röda fanor från fönstren på första maj och det var tack vare arbetarrörelsens kamp som min far kunde skaffa sig en akademisk utbildning trots familjens brist på pengar.
Han ser så liten ut på bilden och jag tycker mig se hur han kämpar med självkänslan. Jag kan själv ibland känna mig osäker när jag möter det extrema självförtroendet hos representanter för övre medelklassen, och då är jag ändå 44 år. När bilden togs var min far tonåring och hade som son till en maskinist tagit sig in i en miljö där inte många från arbetarklassen satt sin fot före honom.
Så småningom blev han en skicklig och uppskattad läkare som under hela sitt yrkesliv arbetade för offentliga sektorn. Att jag fick vad som materiellt sett blev en medelklassuppväxt kan jag alltså tacka folkhemmet för.
Min mor kom från en mer välbärgad familj än min far, men om hon inte hade haft folkhemsinstitutionen komvux att falla tillbaka på när äktenskapet tog slut hade hon haft små chanser att skaffa sig utbildning och ekonomisk självständighet.
Jag har alltid varit stolt över att leva i ett välfärdssamhälle, grundat på demokrati, jämlikhetsideal och humanism. Den stoltheten vill jag kunna känna i framtiden också och det är jag långt ifrån ensam om. Enligt de senaste siffrorna från Umeå universitet vill åtminstone 75 procent av svenskarna leva i ett samhälle med relativt små inkomstskillnader, omfattande trygghetssystem som finansieras av skatter, och där stat, kommun och landsting snarare än privata företag ansvarar för välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Siffran har knappast rört sig sedan attitydundersökningarna började göras för 25 år sedan.
Ändå är jag i dag övertygad om att detta älskade samhällssystem är utsatt för ett slags statskupp, om än genomförd i slow motion. En trovärdig skildring av hur kuppmakarna går till väga hittade jag häromåret i boken "Åtta år med Reinfeldt" av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen. Jag kan knappt läsa en nyhetsrapport om det vår nuvarande regering gör utan att tänka på den boken.
När jag ringer upp Stefan Carlén, som är förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, uttrycker han sig rakt och drastiskt.
- Välfärdssamhället så som vi känner det idag kan vara borta om 15-20 år.
För den som följt debatten om välfärden kan det Stefan Carlén säger vara svårbegripligt. En vanligare bild är att välfärdsstaten gick segrande ur 1900-talet. En del borgerliga debattörer påstår numera till och med att högern aldrig har motarbetat välfärdssamhället, och att man under alla omständigheter inte gör det nu för tiden. Hur kan systemet då vara hotat?
För att svara på den frågan måste vi begrunda hur folkhemmets historia faktiskt ser ut. När socialdemokraten Per Albin Hansson etablerade begreppet i sitt berömda folkhemstal 1928 var det en vision om jämlikhet han beskrev:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage."
Per Albin Hansson kunde dock konstatera att Sverige 1928 inte var ett jämlikt samhälle:
"Olikheterna äro stundom skriande några bo i palats medan den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt."
Per Albin gjorde succé. Svenskarna röstade fram starka skyddsnät och en stor offentlig sektor finansierade med höga skatter.
Trygghetsklyftorna blev mindre i Sverige än i snart sagt alla andra länder och den fattige behövde inte längre leva i akut skräck för arbetslöshet och sjukdom. Sverige blev världen över ett begrepp synonymt med trygghet, jämlikhet och humanism och välfärdssamhällets stöd hos svenska folket är obrutet ända in i våra dagar.
Moderaterna och dess föregångare Högerpartiet försökte under stora delar av 1900-talet bekämpa folkhemsbygget. Konsekvensen blev att man sällan vann några val. Under 1980-talet övergick motståndet i en politisk kampanj finansierad av näringslivet där välfärden anklagades för att skapa zombieliknande medborgare och förstöra tillväxten.
Fakta visade visserligen att Sverige klarade sig utmärkt i den internationella konkurrensen, och att svenskarna dessutom var ett sällsynt kreativt, engagerat och välutbildat folk. Men högern och näringslivets välfinansierade kampanjer överröstade sakliga invändningar och mot slutet av 1980-talet tvivlade ganska många svenskar på att det välfärdssamhälle de önskade sig var praktiskt möjligt i långa loppet.
När Carl Bildt blev statsminister 1991 gick Sverige in i en ekonomisk kris, något som välfärdens fiender använde som det slutgiltiga beviset på att välfärdsstaten inte fungerade. Vid det laget hade också delar av den socialdemokratiska partieliten ryckts med av de nyliberala vindarna. Resten av 1990-talet skulle ägnas åt marknadsliberaliseringar.
Så var det i alla fall tänkt. Men folkhemmet överlevde. Det folkliga stödet för det jämlika samhället var så starkt att politikerna inte vågade sig på ett verkligt systemskifte. Inte minst ställde sig den starka fackföreningsrörelsen i vägen.
Politikerna ägnade 1990-talet åt att skära här och där, sänka ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa, sänka skatter för höginkomsttagare, skrota vårt populära pensionssystem och göra omfattande privatiseringar. Men när 2000-talet kom stod välfärdssamhället trots allt kvar. Sverige hade fortfarande skattefinansierad skola, vård och omsorg. Inkomstskillnaderna hade ökat, men inte alls till Englands och USA:s nivåer. Det var fortfarande den offentliga sektorn som skötte merparten av välfärdstjänsterna, precis som en stor majoritet av befolkningen ville ha det.
Samtidigt tvingades välfärdssamhällets fiender erkänna att det saknades vetenskapligt stöd för påståendet att välfärden skadat Sveriges ekonomiska tillväxt. Sverige var ju faktiskt ett av världens rikaste länder. År 2005 intervjuades vår nuvarande finansminister Anders Borg i tidningen Arena. Han sa:
"Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel."
Ett år senare startade de "nya moderaterna" en valkampanj vars viktigaste budskap partiledaren Fredrik Reinfeldt redan 2004 hade sammanfattat i en intervju i Veckans Affärer:
"Det viktigaste är att vi på ett övertygande sätt kan visa att vi inte vill genomföra några drastiska systemförändringar. "
Fredrik Reinfeldt hade 1993 skrivit boken "Det sovande folket" och där kallat välfärdsamhället en dödlig sjukdom "fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids". Men inför valet 2006 var budskapet att välfärden skulle få vara kvar även om Göran Persson försvann. Detta trodde en knapp majoritet av väljarna på, och så vann "Allians för Sverige" valet.
Men trodde svenskarna verkligen rätt?
Stefan Carlén är övertygad om Reinfeldt aldrig övergivit sin fientliga inställning till jämlikhet och välfärd. Det som hänt är bara att moderaternas partistrateger och PR-byråer förstått att det är politiskt omöjligt att avskaffa detta världens kanske allra mest älskade samhällssystem i ett svep. I stället riktar man genom strategiska regelförändringar in sig på att förändra svenska folkets attityder.
- Vad den här regeringen gör är att säga en sak och göra något helt annat, säger Stefan Carlén. Många har svårt att genomskåda en sådan tvärtompolitik.
Alliansregeringen säger sig vara vän av en stark fackföreningsrörelse. Samtidigt har man gjort det dyrt att vara med i facket och a-kassan. Syftet är enligt Stefan Carlén att försvaga facket och därmed också försvaga försvaret för välfärden. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna genom att de lägsta lönerna sjunker.
Regeringen attackerar också sjukförsäkringarna trots att det systemet i dag går med överskott och trots att man i valrörelsen lovade att inte göra några sådana systemförändringar. De oerhört dramatiska förändringarna av sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga alliansen nyligen röstat igenom gör att människor efter bara ett halvårs sjukdom kan bli av med sina jobb och hänvisas till socialbidrag för att överleva.
Vi har alltså åter goda skäl att, som Per Albin Hansson uttryckte det, "ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar". Regeringens plan med förändringen är enligt Stefan Carlén att skrämma dem som har råd att köpa kompletterande privata försäkringar. På sikt kan detta få inflytelserika skikt i samhället att inte längre vilja betala skatt till de gemensamt finansierade försäkringar som är en grundpelare i välfärdssamhället. Så ska de få hela systemet att vittra sönder.
Dessutom privatiserar regeringen välfärdstjänster som skolor och sjukvård, vilket enligt Stefan Carlén ska få oss att på sikt acceptera att också finansieringen sker genom privata försäkringar istället för genom generella skatter och avgifter. Målet är genomgående att de rika ska få köpa sig en trygghet som resten av befolkningen aldrig får uppleva.
- Det vi ser närmast är elitens revolt mot välfärdssystemet, säger Stefan Carlén. Genom att ändra reglerna försöker man skapa den egoism som högern alltid talat om. På så sätt försvinner den generella välfärden och i stället får vi ett samhälle med stora klyftor och där alla måste slåss för sig själva.
Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersöker kontinuerligt hur svenska folket tycker och tänker i välfärdsfrågor. När jag ringer upp förklarar han att vi svenskar resonerar annorlunda är till exempel engelsmän eller amerikaner på framför allt en viktig punkt.
-I länder som USA och England som har mycket mer selektiv socialpolitik så tenderar debatten ofta att handla om hur mycket "vi" som är skattebetalare bör ge till "dem" som är fattiga. Men i ett system som det svenska har den typiska frågan alltid varit "Hur ska vi lösa våra problem?".
Stefan Svallfors tror att regeringens introduktion av begreppet "utanförskapet" är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av "vi" och "dem", snarare än i termer av olika samhällsklasser.
- När man talar om utanförskapet säger man att det finns två stora grupper i Sverige; de som jobbar och de som inte jobbar.
Stefan Svallfors är dock tveksam till om försöket att installera denna nya skiljelinje blir framgångsrikt.
- Jag tror inte att svenskar i gemen uppfattar sjukskrivna och arbetslösa som så fundamentalt annorlunda än de själva. De som har jobb idag
vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka i morgon.
Stefan Svallfors håller med Stefan Carlén m att det i viss mån går att förändra människors värderingar bakvägen genom att ändra på reglerna i trygghetssystemen.
Alliansregeringen vill till exempel ge den som tagit en privat försäkring förtur till vård.
Enligt Stefan Svallfors senaste attitydundersökning som gäller 2006 och som ännu är opublicerad stödjer bara en tiondel av svenska folket en sådan sjukvårdspolitik. Motståndet är inte förvånande med tanke på den inställning som råder i Sverige. Förtur till sjukvård för rika och deras privatförsäkrade barn kan ju knappast vara ett sätt för "oss" att lösa "våra" problem.
- Inte ens bland de högre tjänstemännen finns det någon uppslutning kring att det skulle vara rätt och riktigt, säger Stefan Svallfors. Men frågan är vad som händer om möjligheten ändå ges. Om du har råd väljer du kanske att gå före i kön, även om du i princip inte tycker att den möjligheten borde finnas.
Det är så attityder kan börja glida. Stefan Svallfors tror dock att det är svårt att åstadkomma verkligt djupgående attitydförändringar utan att öppet argumentera för sin politik.
- Forskningen visar att en befolknings attityder hänger samman med de politiska berättelser som gäller i landet. Den dominerande politiska berättelsen i USA säger till exempel att den som varit framgångsrik i livet också bör ha rätt att köpa bra utbildning till sina barn och bra vård till sig själv. Den här berättelsen är så stark att även folk som själva inte har råd att betala för till exempel sjukvård ändå kan tycka att systemet är riktigt. Men i Sverige är den berättelsen stendöd, ingen politiker skulle argumentera på det sättet här.
Det innebär att en utveckling mot till exempel privata vårdförsäkringar är attitydmässigt skör i Sverige. Den har ingen legitimitet i någon djupare bemärkelse.
Kanske är det denna "attitydmässiga skörhet" som visar sig i oppositionens historiskt unika ledning över regeringen i opinionsmätningarna. I så fall har nog elitrevolten stött på mer patrull än vad hjärnorna bakom regeringens politik hade tänkt sig.
Han ser så liten ut på bilden och jag tycker mig se hur han kämpar med självkänslan. Jag kan själv ibland känna mig osäker när jag möter det extrema självförtroendet hos representanter för övre medelklassen, och då är jag ändå 44 år. När bilden togs var min far tonåring och hade som son till en maskinist tagit sig in i en miljö där inte många från arbetarklassen satt sin fot före honom.
Så småningom blev han en skicklig och uppskattad läkare som under hela sitt yrkesliv arbetade för offentliga sektorn. Att jag fick vad som materiellt sett blev en medelklassuppväxt kan jag alltså tacka folkhemmet för.
Min mor kom från en mer välbärgad familj än min far, men om hon inte hade haft folkhemsinstitutionen komvux att falla tillbaka på när äktenskapet tog slut hade hon haft små chanser att skaffa sig utbildning och ekonomisk självständighet.
Jag har alltid varit stolt över att leva i ett välfärdssamhälle, grundat på demokrati, jämlikhetsideal och humanism. Den stoltheten vill jag kunna känna i framtiden också och det är jag långt ifrån ensam om. Enligt de senaste siffrorna från Umeå universitet vill åtminstone 75 procent av svenskarna leva i ett samhälle med relativt små inkomstskillnader, omfattande trygghetssystem som finansieras av skatter, och där stat, kommun och landsting snarare än privata företag ansvarar för välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Siffran har knappast rört sig sedan attitydundersökningarna började göras för 25 år sedan.
Ändå är jag i dag övertygad om att detta älskade samhällssystem är utsatt för ett slags statskupp, om än genomförd i slow motion. En trovärdig skildring av hur kuppmakarna går till väga hittade jag häromåret i boken "Åtta år med Reinfeldt" av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen. Jag kan knappt läsa en nyhetsrapport om det vår nuvarande regering gör utan att tänka på den boken.
När jag ringer upp Stefan Carlén, som är förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, uttrycker han sig rakt och drastiskt.
- Välfärdssamhället så som vi känner det idag kan vara borta om 15-20 år.
För den som följt debatten om välfärden kan det Stefan Carlén säger vara svårbegripligt. En vanligare bild är att välfärdsstaten gick segrande ur 1900-talet. En del borgerliga debattörer påstår numera till och med att högern aldrig har motarbetat välfärdssamhället, och att man under alla omständigheter inte gör det nu för tiden. Hur kan systemet då vara hotat?
För att svara på den frågan måste vi begrunda hur folkhemmets historia faktiskt ser ut. När socialdemokraten Per Albin Hansson etablerade begreppet i sitt berömda folkhemstal 1928 var det en vision om jämlikhet han beskrev:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage."
Per Albin Hansson kunde dock konstatera att Sverige 1928 inte var ett jämlikt samhälle:
"Olikheterna äro stundom skriande några bo i palats medan den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt."
Per Albin gjorde succé. Svenskarna röstade fram starka skyddsnät och en stor offentlig sektor finansierade med höga skatter.
Trygghetsklyftorna blev mindre i Sverige än i snart sagt alla andra länder och den fattige behövde inte längre leva i akut skräck för arbetslöshet och sjukdom. Sverige blev världen över ett begrepp synonymt med trygghet, jämlikhet och humanism och välfärdssamhällets stöd hos svenska folket är obrutet ända in i våra dagar.
Moderaterna och dess föregångare Högerpartiet försökte under stora delar av 1900-talet bekämpa folkhemsbygget. Konsekvensen blev att man sällan vann några val. Under 1980-talet övergick motståndet i en politisk kampanj finansierad av näringslivet där välfärden anklagades för att skapa zombieliknande medborgare och förstöra tillväxten.
Fakta visade visserligen att Sverige klarade sig utmärkt i den internationella konkurrensen, och att svenskarna dessutom var ett sällsynt kreativt, engagerat och välutbildat folk. Men högern och näringslivets välfinansierade kampanjer överröstade sakliga invändningar och mot slutet av 1980-talet tvivlade ganska många svenskar på att det välfärdssamhälle de önskade sig var praktiskt möjligt i långa loppet.
När Carl Bildt blev statsminister 1991 gick Sverige in i en ekonomisk kris, något som välfärdens fiender använde som det slutgiltiga beviset på att välfärdsstaten inte fungerade. Vid det laget hade också delar av den socialdemokratiska partieliten ryckts med av de nyliberala vindarna. Resten av 1990-talet skulle ägnas åt marknadsliberaliseringar.
Så var det i alla fall tänkt. Men folkhemmet överlevde. Det folkliga stödet för det jämlika samhället var så starkt att politikerna inte vågade sig på ett verkligt systemskifte. Inte minst ställde sig den starka fackföreningsrörelsen i vägen.
Politikerna ägnade 1990-talet åt att skära här och där, sänka ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa, sänka skatter för höginkomsttagare, skrota vårt populära pensionssystem och göra omfattande privatiseringar. Men när 2000-talet kom stod välfärdssamhället trots allt kvar. Sverige hade fortfarande skattefinansierad skola, vård och omsorg. Inkomstskillnaderna hade ökat, men inte alls till Englands och USA:s nivåer. Det var fortfarande den offentliga sektorn som skötte merparten av välfärdstjänsterna, precis som en stor majoritet av befolkningen ville ha det.
Samtidigt tvingades välfärdssamhällets fiender erkänna att det saknades vetenskapligt stöd för påståendet att välfärden skadat Sveriges ekonomiska tillväxt. Sverige var ju faktiskt ett av världens rikaste länder. År 2005 intervjuades vår nuvarande finansminister Anders Borg i tidningen Arena. Han sa:
"Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel."
Ett år senare startade de "nya moderaterna" en valkampanj vars viktigaste budskap partiledaren Fredrik Reinfeldt redan 2004 hade sammanfattat i en intervju i Veckans Affärer:
"Det viktigaste är att vi på ett övertygande sätt kan visa att vi inte vill genomföra några drastiska systemförändringar. "
Fredrik Reinfeldt hade 1993 skrivit boken "Det sovande folket" och där kallat välfärdsamhället en dödlig sjukdom "fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids". Men inför valet 2006 var budskapet att välfärden skulle få vara kvar även om Göran Persson försvann. Detta trodde en knapp majoritet av väljarna på, och så vann "Allians för Sverige" valet.
Men trodde svenskarna verkligen rätt?
Stefan Carlén är övertygad om Reinfeldt aldrig övergivit sin fientliga inställning till jämlikhet och välfärd. Det som hänt är bara att moderaternas partistrateger och PR-byråer förstått att det är politiskt omöjligt att avskaffa detta världens kanske allra mest älskade samhällssystem i ett svep. I stället riktar man genom strategiska regelförändringar in sig på att förändra svenska folkets attityder.
- Vad den här regeringen gör är att säga en sak och göra något helt annat, säger Stefan Carlén. Många har svårt att genomskåda en sådan tvärtompolitik.
Alliansregeringen säger sig vara vän av en stark fackföreningsrörelse. Samtidigt har man gjort det dyrt att vara med i facket och a-kassan. Syftet är enligt Stefan Carlén att försvaga facket och därmed också försvaga försvaret för välfärden. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna genom att de lägsta lönerna sjunker.
Regeringen attackerar också sjukförsäkringarna trots att det systemet i dag går med överskott och trots att man i valrörelsen lovade att inte göra några sådana systemförändringar. De oerhört dramatiska förändringarna av sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga alliansen nyligen röstat igenom gör att människor efter bara ett halvårs sjukdom kan bli av med sina jobb och hänvisas till socialbidrag för att överleva.
Vi har alltså åter goda skäl att, som Per Albin Hansson uttryckte det, "ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar". Regeringens plan med förändringen är enligt Stefan Carlén att skrämma dem som har råd att köpa kompletterande privata försäkringar. På sikt kan detta få inflytelserika skikt i samhället att inte längre vilja betala skatt till de gemensamt finansierade försäkringar som är en grundpelare i välfärdssamhället. Så ska de få hela systemet att vittra sönder.
Dessutom privatiserar regeringen välfärdstjänster som skolor och sjukvård, vilket enligt Stefan Carlén ska få oss att på sikt acceptera att också finansieringen sker genom privata försäkringar istället för genom generella skatter och avgifter. Målet är genomgående att de rika ska få köpa sig en trygghet som resten av befolkningen aldrig får uppleva.
- Det vi ser närmast är elitens revolt mot välfärdssystemet, säger Stefan Carlén. Genom att ändra reglerna försöker man skapa den egoism som högern alltid talat om. På så sätt försvinner den generella välfärden och i stället får vi ett samhälle med stora klyftor och där alla måste slåss för sig själva.
Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersöker kontinuerligt hur svenska folket tycker och tänker i välfärdsfrågor. När jag ringer upp förklarar han att vi svenskar resonerar annorlunda är till exempel engelsmän eller amerikaner på framför allt en viktig punkt.
-I länder som USA och England som har mycket mer selektiv socialpolitik så tenderar debatten ofta att handla om hur mycket "vi" som är skattebetalare bör ge till "dem" som är fattiga. Men i ett system som det svenska har den typiska frågan alltid varit "Hur ska vi lösa våra problem?".
Stefan Svallfors tror att regeringens introduktion av begreppet "utanförskapet" är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av "vi" och "dem", snarare än i termer av olika samhällsklasser.
- När man talar om utanförskapet säger man att det finns två stora grupper i Sverige; de som jobbar och de som inte jobbar.
Stefan Svallfors är dock tveksam till om försöket att installera denna nya skiljelinje blir framgångsrikt.
- Jag tror inte att svenskar i gemen uppfattar sjukskrivna och arbetslösa som så fundamentalt annorlunda än de själva. De som har jobb idag
vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka i morgon.
Stefan Svallfors håller med Stefan Carlén m att det i viss mån går att förändra människors värderingar bakvägen genom att ändra på reglerna i trygghetssystemen.
Alliansregeringen vill till exempel ge den som tagit en privat försäkring förtur till vård.
Enligt Stefan Svallfors senaste attitydundersökning som gäller 2006 och som ännu är opublicerad stödjer bara en tiondel av svenska folket en sådan sjukvårdspolitik. Motståndet är inte förvånande med tanke på den inställning som råder i Sverige. Förtur till sjukvård för rika och deras privatförsäkrade barn kan ju knappast vara ett sätt för "oss" att lösa "våra" problem.
- Inte ens bland de högre tjänstemännen finns det någon uppslutning kring att det skulle vara rätt och riktigt, säger Stefan Svallfors. Men frågan är vad som händer om möjligheten ändå ges. Om du har råd väljer du kanske att gå före i kön, även om du i princip inte tycker att den möjligheten borde finnas.
Det är så attityder kan börja glida. Stefan Svallfors tror dock att det är svårt att åstadkomma verkligt djupgående attitydförändringar utan att öppet argumentera för sin politik.
- Forskningen visar att en befolknings attityder hänger samman med de politiska berättelser som gäller i landet. Den dominerande politiska berättelsen i USA säger till exempel att den som varit framgångsrik i livet också bör ha rätt att köpa bra utbildning till sina barn och bra vård till sig själv. Den här berättelsen är så stark att även folk som själva inte har råd att betala för till exempel sjukvård ändå kan tycka att systemet är riktigt. Men i Sverige är den berättelsen stendöd, ingen politiker skulle argumentera på det sättet här.
Det innebär att en utveckling mot till exempel privata vårdförsäkringar är attitydmässigt skör i Sverige. Den har ingen legitimitet i någon djupare bemärkelse.
Kanske är det denna "attitydmässiga skörhet" som visar sig i oppositionens historiskt unika ledning över regeringen i opinionsmätningarna. I så fall har nog elitrevolten stött på mer patrull än vad hjärnorna bakom regeringens politik hade tänkt sig.
No comments:
Post a Comment