Islandsresan del 2

Flyget till ön mitt i Norra Atlanten gick smidigt, fanns en liten dataskärm på varje stol så man kunde sitta och glo på gamla Simpson avsnitt hela vägen vilket passade mig alldeles utmärkt.
När vi väl kom fram till Kefflavik som orten heter där flygplatsen ligger så grät min vän en stund över vart vi skulle bo natten innan vi skulle åka hem, men när det visade sig att det gick tidiga bussar från Reykavik direkt till flygplatsen torkade han tårarna.
Då gällde det bara att hitta ett boende i Reykavik, det löste sig rätt smidigt vi satte oss helt enkelt i en taxi efter att ha tagit bussen från flyget in till Islands huvudstad, bad taxichaffören på klockren?? engelska att köra oss till närmsta vandrarhem, vilket visade sig ligga nästan mitt i centrum, dom hade dock bara lediga rum i 2 nätter men det fick gå.
Efter att ha installerat oss på rummet gick vi ner på staden och provsmakade dom lokala isländska pizzorna vilka visade sig smaka utmärkt.

Fortsättning följer..... vilken cliffhanger va?

Hmmm och till att sluta av med lite kloka ord som någon klok jävel sagt någon gång:
Sanningen kommer alltid ikapp en.

fy fan

fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan jag ville bara säga det har lite kortslutning i hjärnan......

Islandsresan del 1

Så hade det då äntligen blivit dax för min och den joddlande jongleraren Kvarnas lilla tripp först till Stockholm för att bevista allsång på skansen och inmundiga destillerade drycker senare på något trevligt vattenhål. Till den kungliga huvudstaden skulle vi också ha sällskap av 2 vänner till kvarna av det kvinnliga könet. Dessa båda varelser visade sig vara 2 mycket trevliga exemplar av den mänskliga rasen. Det började givetvis med att tåget var försenat så vi hann inmundiga den första kalla redan på stationen i Linköping.
Väl i stockholm efter en trevlig tågresa där kvarna blivit utsedd till århundradets skitgubbe så halkade vi allihop och stukade våra fötter på en hög kreditkort med guldkant på som någon av alla kapitalistsvin som bor i stockholm hade lämnat efter sig.
I stockholm regnade det rätt så skapligt så vi bestämde oss för att skita i allsången och koncentrera oss på krökandet istället, efter ett visst letande hittade vi vårt hotell, det visade sig att hotellets rum var lika stora som hundkojor av modellen mindre, men finns det hjärterum så finns det stjärterum som någon klok jävel sa en gång.
Då det regnade rätt så skapligt så var det tur att både jag och kvarna var utrustade med våra allväderskor dvs sådana skor som man känner på fötterna vad det är för väder....
Kvällen fortlöpte på ett trevligt sätt på ett par av Stockholms ganska trevliga krogar, ett minus i kanten dock för servicen på Hard rock cafe` för den sög verkligen hästpung.
Dagen efter var det så dax för den mycket prestigefyllda 5-kampen på Gröna lund som enligt mitt minne jag vann klart med ett par tusen poäng vårat kvinnliga sällskap kom 2.a respektive 3:a och min moonwalkande vän kvarna kom sist, jag tror att han är den första i grönans historia att få minus poäng i deras 5-kamp.
Efter att ha ätit Sveriges flottigaste pizza skildes vi från vårat dam sällskap då dessa skulle åka på Finlandskryssning.
Resten av tiden i stockholm förflöt lugnt och stilla.
Dagen efter så flög vi till Island men mer om detta i nästa inlägg.

Sagan om en tripp till huvudstaden

Det var en gång en separationsfamilj som hade bestämt sig för att åka till den kungliga huvudstaden för att titta lite på olika konstiga saker och varelser som bara finns i dom stora städerna, dom skulle också gå på ett stort nöjesfält som fanns i staden.
Familjen bestod av fadern Roy with the mighty biceps, modern Winga den vackra och döttrarna Alfen den babbliga och Lejon den busiga.
Då familjen var väldigt fattig så bestämde man sig för att utnyttja ett erbjudande familjen fått av en affärskedja där folk som tror på kopretiva ideèr handlar.
Erbjudandet gällde 2 nätter på ett hotell lite utanför centrum av staden för en hyfsat billig penning.
Familjen packade in sig i sin röda lilla bil och åkte, i huvudstaden fick fadern inte helt oväntat köra väldigt försiktigt då gatorna var fulla av kapitalister i jättestora bilar med privatchafförer som gjorde allt för att köra på arbetarklassbilar.
Familjen kom iallafall fram välbehållna till hotellet men då sa receptionisten att hon inte kunde hitta någon bokning men att hon nog kunde fixa en lite skrubb där familjen kunde få plats, då blev familjen hungrig och åkte till ett ställe för att äta, just när familjen satt och åt så ringde hotellet det visade sig att dom hade åkt till fel hotell. Inte helt oväntat att detta skulle hända oss tänkte familjen och åkte till det andra hotellet, där dom blev väl emotagna av en trevlig kvinna.
Kvinnan visade familjen till sitt bokade dubbelrum som i själva verket visade sig vara hotellets bastu men den glada familjen gillar ju att basta och ska nästa år ställa upp i familjeklassen vid bastu-VM i Finland. Så det hela blev liksom som ett träningsläger inför detta.
Första dagen var familjen och besökte en byggnad med olika exotiska fiskar, som någon med för mycket pengar låtit uppföra.
Nästa dag hade familjen tänkt att gå på det stora nöjesfältet som fanns i staden, för att komma dit så skulle man åka båt en liten bit.
På båten som var ganska full med folk hörde fadern som har en väldigt god hörsel hur 2 moderatkvinnor stod och diskuterade att man verkligen borde sälja ut fler av landets statligt ägda företag detta gjorde att fadern blev så illamående att han svimmade där mitt ute till havs på väg till nöjesfältet, som tur var så fanns det inte bara elaka kapitalistkvinnor utan även vanliga människor som snabbt skyndade till och gav familjefadern vatten och viskade bra ord i örat på honom såsom förstatliga, mer beskattning av kapital och mer pengar till den offentliga sektorn så fadern vaknade snart igen, men fick då 40 gradig feber.
Familjen fick då till sin stora glädje åka till en vårdcentral och vänta hela dagen istället för att gå på nöjesfält.
När familjen så småningom kom tillbaka till hotellet och berättade vad som hänt för receptionisten så berättade hon att hon ägde hotellet och tyckte synd om familjen och ville därför bjuda den fattiga familjen på en natt till. Familjen blev jätteglada och tackade ja. Nästa dag gick familjen på det stora nöjesfältet och alla var nöjda och glada.
Dagen efter åkte familjen hem och levde lyckliga i alla sina dagar.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Saxat ur DN

Idag bjuder vi på en artikel ur DN av Dan Josefsson, ja jag vet den är lite lång men väldigt läsvärd

Vi utsätts för en statskupp i slowmotion"

Del 5. Gamla, goa trygga Sverige. Ett blågult folkhem för alla. Eller? DN Söndag har bett sex skribenter att ge sin bild av folkhemmet 2008. Välfärdssamhället kan vara avskaffat om 15 år. Just nu pågår nämligen en statskupp i det tysta - mot ett samhällssystem som har stöd av majoriten av svenskarna. Det skriver i dag journalisten Dan Josefsson.

1928: Statsminister Per Albin Hansson etablerar begreppet "folkhemmet".

2008: Regeringen Reinfeldt pratar om utanförskap.

Folkhemmet i förändring

•

•

•

•

Jag har ett klassfoto från 1950-talet där min far står i en för stor kavaj omgiven av bättre klädda klasskamrater. Den bilden symboliserar folkhemmet för mig, och den kan göra mig tårögd. Farmor och farfar växte båda upp vid Möllevångstorget i Malmö, den svenska arbetarrörelsens vagga. Där hängde man röda fanor från fönstren på första maj och det var tack vare arbetarrörelsens kamp som min far kunde skaffa sig en akademisk utbildning trots familjens brist på pengar.

Han ser så liten ut på bilden och jag tycker mig se hur han kämpar med självkänslan. Jag kan själv ibland känna mig osäker när jag möter det extrema självförtroendet hos representanter för övre medelklassen, och då är jag ändå 44 år. När bilden togs var min far tonåring och hade som son till en maskinist tagit sig in i en miljö där inte många från arbetarklassen satt sin fot före honom.
Så småningom blev han en skicklig och uppskattad läkare som under hela sitt yrkesliv arbetade för offentliga sektorn. Att jag fick vad som materiellt sett blev en medelklassuppväxt kan jag alltså tacka folkhemmet för.

Min mor kom från en mer välbärgad familj än min far, men om hon inte hade haft folkhemsinstitutionen komvux att falla tillbaka på när äktenskapet tog slut hade hon haft små chanser att skaffa sig utbildning och ekonomisk självständighet.
Jag har alltid varit stolt över att leva i ett välfärdssamhälle, grundat på demokrati, jämlikhetsideal och humanism. Den stoltheten vill jag kunna känna i framtiden också och det är jag långt ifrån ensam om. Enligt de senaste siffrorna från Umeå universitet vill åtminstone 75 procent av svenskarna leva i ett samhälle med relativt små inkomstskillnader, omfattande trygghetssystem som finansieras av skatter, och där stat, kommun och landsting snarare än privata företag ansvarar för välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Siffran har knappast rört sig sedan attitydundersökningarna började göras för 25 år sedan.

Ändå är jag i dag övertygad om att detta älskade samhällssystem är utsatt för ett slags statskupp, om än genomförd i slow motion. En trovärdig skildring av hur kuppmakarna går till väga hittade jag häromåret i boken "Åtta år med Reinfeldt" av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen. Jag kan knappt läsa en nyhetsrapport om det vår nuvarande regering gör utan att tänka på den boken.
När jag ringer upp Stefan Carlén, som är förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, uttrycker han sig rakt och drastiskt.
- Välfärdssamhället så som vi känner det idag kan vara borta om 15-20 år.

För den som följt debatten om välfärden kan det Stefan Carlén säger vara svårbegripligt. En vanligare bild är att välfärdsstaten gick segrande ur 1900-talet. En del borgerliga debattörer påstår numera till och med att högern aldrig har motarbetat välfärdssamhället, och att man under alla omständigheter inte gör det nu för tiden. Hur kan systemet då vara hotat?
För att svara på den frågan måste vi begrunda hur folkhemmets historia faktiskt ser ut. När socialdemokraten Per Albin Hansson etablerade begreppet i sitt berömda folkhemstal 1928 var det en vision om jämlikhet han beskrev:
"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage."

Per Albin Hansson kunde dock konstatera att Sverige 1928 inte var ett jämlikt samhälle:
"Olikheterna äro stundom skriande några bo i palats medan den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt."
Per Albin gjorde succé. Svenskarna röstade fram starka skyddsnät och en stor offentlig sektor finansierade med höga skatter.

Trygghetsklyftorna blev mindre i Sverige än i snart sagt alla andra länder och den fattige behövde inte längre leva i akut skräck för arbetslöshet och sjukdom. Sverige blev världen över ett begrepp synonymt med trygghet, jämlikhet och humanism och välfärdssamhällets stöd hos svenska folket är obrutet ända in i våra dagar.
Moderaterna och dess föregångare Högerpartiet försökte under stora delar av 1900-talet bekämpa folkhemsbygget. Konsekvensen blev att man sällan vann några val. Under 1980-talet övergick motståndet i en politisk kampanj finansierad av näringslivet där välfärden anklagades för att skapa zombieliknande medborgare och förstöra tillväxten.

Fakta visade visserligen att Sverige klarade sig utmärkt i den internationella konkurrensen, och att svenskarna dessutom var ett sällsynt kreativt, engagerat och välutbildat folk. Men högern och näringslivets välfinansierade kampanjer överröstade sakliga invändningar och mot slutet av 1980-talet tvivlade ganska många svenskar på att det välfärdssamhälle de önskade sig var praktiskt möjligt i långa loppet.

När Carl Bildt blev statsminister 1991 gick Sverige in i en ekonomisk kris, något som välfärdens fiender använde som det slutgiltiga beviset på att välfärdsstaten inte fungerade. Vid det laget hade också delar av den socialdemokratiska partieliten ryckts med av de nyliberala vindarna. Resten av 1990-talet skulle ägnas åt marknadsliberaliseringar.
Så var det i alla fall tänkt. Men folkhemmet överlevde. Det folkliga stödet för det jämlika samhället var så starkt att politikerna inte vågade sig på ett verkligt systemskifte. Inte minst ställde sig den starka fackföreningsrörelsen i vägen.

Politikerna ägnade 1990-talet åt att skära här och där, sänka ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa, sänka skatter för höginkomsttagare, skrota vårt populära pensionssystem och göra omfattande privatiseringar. Men när 2000-talet kom stod välfärdssamhället trots allt kvar. Sverige hade fortfarande skattefinansierad skola, vård och omsorg. Inkomstskillnaderna hade ökat, men inte alls till Englands och USA:s nivåer. Det var fortfarande den offentliga sektorn som skötte merparten av välfärdstjänsterna, precis som en stor majoritet av befolkningen ville ha det.

Samtidigt tvingades välfärdssamhällets fiender erkänna att det saknades vetenskapligt stöd för påståendet att välfärden skadat Sveriges ekonomiska tillväxt. Sverige var ju faktiskt ett av världens rikaste länder. År 2005 intervjuades vår nuvarande finansminister Anders Borg i tidningen Arena. Han sa:
"Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel."

Ett år senare startade de "nya moderaterna" en valkampanj vars viktigaste budskap partiledaren Fredrik Reinfeldt redan 2004 hade sammanfattat i en intervju i Veckans Affärer:
"Det viktigaste är att vi på ett övertygande sätt kan visa att vi inte vill genomföra några drastiska systemförändringar. "
Fredrik Reinfeldt hade 1993 skrivit boken "Det sovande folket" och där kallat välfärdsamhället en dödlig sjukdom "fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids". Men inför valet 2006 var budskapet att välfärden skulle få vara kvar även om Göran Persson försvann. Detta trodde en knapp majoritet av väljarna på, och så vann "Allians för Sverige" valet.

Men trodde svenskarna verkligen rätt?
Stefan Carlén är övertygad om Reinfeldt aldrig övergivit sin fientliga inställning till jämlikhet och välfärd. Det som hänt är bara att moderaternas partistrateger och PR-byråer förstått att det är politiskt omöjligt att avskaffa detta världens kanske allra mest älskade samhällssystem i ett svep. I stället riktar man genom strategiska regelförändringar in sig på att förändra svenska folkets attityder.
- Vad den här regeringen gör är att säga en sak och göra något helt annat, säger Stefan Carlén. Många har svårt att genomskåda en sådan tvärtompolitik.

Alliansregeringen säger sig vara vän av en stark fackföreningsrörelse. Samtidigt har man gjort det dyrt att vara med i facket och a-kassan. Syftet är enligt Stefan Carlén att försvaga facket och därmed också försvaga försvaret för välfärden. Samtidigt ökar inkomstskillnaderna genom att de lägsta lönerna sjunker.
Regeringen attackerar också sjukförsäkringarna trots att det systemet i dag går med överskott och trots att man i valrörelsen lovade att inte göra några sådana systemförändringar. De oerhört dramatiska förändringarna av sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga alliansen nyligen röstat igenom gör att människor efter bara ett halvårs sjukdom kan bli av med sina jobb och hänvisas till socialbidrag för att överleva.

Vi har alltså åter goda skäl att, som Per Albin Hansson uttryckte det, "ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar". Regeringens plan med förändringen är enligt Stefan Carlén att skrämma dem som har råd att köpa kompletterande privata försäkringar. På sikt kan detta få inflytelserika skikt i samhället att inte längre vilja betala skatt till de gemensamt finansierade försäkringar som är en grundpelare i välfärdssamhället. Så ska de få hela systemet att vittra sönder.

Dessutom privatiserar regeringen välfärdstjänster som skolor och sjukvård, vilket enligt Stefan Carlén ska få oss att på sikt acceptera att också finansieringen sker genom privata försäkringar istället för genom generella skatter och avgifter. Målet är genomgående att de rika ska få köpa sig en trygghet som resten av befolkningen aldrig får uppleva.
- Det vi ser närmast är elitens revolt mot välfärdssystemet, säger Stefan Carlén. Genom att ändra reglerna försöker man skapa den egoism som högern alltid talat om. På så sätt försvinner den generella välfärden och i stället får vi ett samhälle med stora klyftor och där alla måste slåss för sig själva.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet undersöker kontinuerligt hur svenska folket tycker och tänker i välfärdsfrågor. När jag ringer upp förklarar han att vi svenskar resonerar annorlunda är till exempel engelsmän eller amerikaner på framför allt en viktig punkt.
-I länder som USA och England som har mycket mer selektiv socialpolitik så tenderar debatten ofta att handla om hur mycket "vi" som är skattebetalare bör ge till "dem" som är fattiga. Men i ett system som det svenska har den typiska frågan alltid varit "Hur ska vi lösa våra problem?".

Stefan Svallfors tror att regeringens introduktion av begreppet "utanförskapet" är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av "vi" och "dem", snarare än i termer av olika samhällsklasser.
- När man talar om utanförskapet säger man att det finns två stora grupper i Sverige; de som jobbar och de som inte jobbar.
Stefan Svallfors är dock tveksam till om försöket att installera denna nya skiljelinje blir framgångsrikt.
- Jag tror inte att svenskar i gemen uppfattar sjukskrivna och arbetslösa som så fundamentalt annorlunda än de själva. De som har jobb idag
vet att de kan bli arbetslösa eller sjuka i morgon.
Stefan Svallfors håller med Stefan Carlén m att det i viss mån går att förändra människors värderingar bakvägen genom att ändra på reglerna i trygghetssystemen.

Alliansregeringen vill till exempel ge den som tagit en privat försäkring förtur till vård.
Enligt Stefan Svallfors senaste attitydundersökning som gäller 2006 och som ännu är opublicerad stödjer bara en tiondel av svenska folket en sådan sjukvårdspolitik. Motståndet är inte förvånande med tanke på den inställning som råder i Sverige. Förtur till sjukvård för rika och deras privatförsäkrade barn kan ju knappast vara ett sätt för "oss" att lösa "våra" problem.
- Inte ens bland de högre tjänstemännen finns det någon uppslutning kring att det skulle vara rätt och riktigt, säger Stefan Svallfors. Men frågan är vad som händer om möjligheten ändå ges. Om du har råd väljer du kanske att gå före i kön, även om du i princip inte tycker att den möjligheten borde finnas.

Det är så attityder kan börja glida. Stefan Svallfors tror dock att det är svårt att åstadkomma verkligt djupgående attitydförändringar utan att öppet argumentera för sin politik.
- Forskningen visar att en befolknings attityder hänger samman med de politiska berättelser som gäller i landet. Den dominerande politiska berättelsen i USA säger till exempel att den som varit framgångsrik i livet också bör ha rätt att köpa bra utbildning till sina barn och bra vård till sig själv. Den här berättelsen är så stark att även folk som själva inte har råd att betala för till exempel sjukvård ändå kan tycka att systemet är riktigt. Men i Sverige är den berättelsen stendöd, ingen politiker skulle argumentera på det sättet här.

Det innebär att en utveckling mot till exempel privata vårdförsäkringar är attitydmässigt skör i Sverige. Den har ingen legitimitet i någon djupare bemärkelse.
Kanske är det denna "attitydmässiga skörhet" som visar sig i oppositionens historiskt unika ledning över regeringen i opinionsmätningarna. I så fall har nog elitrevolten stött på mer patrull än vad hjärnorna bakom regeringens politik hade tänkt sig.