På toppen

.....eller Norrlandsvistelsen sista delen.
Anlände med tåg till Kiruna från Gällivare helt utan tågproblem på sträckan. Vi bestämde oss för att sova på vandrarhem då detta är aningen skönare än tält. Då jag har tidigare dåliga erfarenheter av ett av vandrarhemmen i Kiruna så valde vi ett annat nära centrum och efter lite övertalning fick vi plats där, ägaren hade enligt egen utsago fullt men det visade sig att så inte alls var fallet.Efter en dag med en guidad tur i besöksgruvan som var lika spännande denna gång som sist jag var i Kiruna alltså värt vartenda öre var det på andra morgonen dax att ta bussen till Nikkalukta där vägen tar slut och vandringen till Sveriges högsta berg tar sin början, mina hojjåkande kamrater tog givetvis sina cyklar dit.Väl framme låste vi in våra prylar i skåp som fanns att hyra på turistanläggningen då vi ansåg att vi inte var i behov av dator, skinnställ och hjälmar på Kebenekajse. Svettiga som små älgar anlände vi efter en komplikationsfri vandring till den mikroskopiska båthamnen där man kan ta en båt över en sjö för att slippa vandra 5 kilometer och eftersom vi av naturen är ganska lata så tog vi båten, detta efter att givetvis ha klämt en burgare på Lapp Donalds (hamburgare av renfärs som serveras i en kåta). Ännu svettigare än förut anlände vi på kvällen till Kebenekajses fjällstation där vi fick sovplats i sovsal med lite annat löst folk som också var för snåla för att boka en egen stuga till en ynka summa av några tusen per natt. Tidigt som skröen ringde klockan och vi gick upp, lagade frukost och gav oss iväg mot toppen av Sverige, efter någon kilometer eller två så stötte vi på en ganska vild bäck som vi skulle ta oss över, jag och min kamrat Danne Stock glänste över ganska torrskoda mens våra andra 2 kamrater blev lite rädda för att blöta ner sig så de sökte sig uppåt från vårt övergångsställe, och vi vänta och väntade på andra sidan bäcken att de skulle dyka upp och efter nästan en timm så kom de. det visade sig att de gått ganska långt för att hitta ett ställe att ta sig över bäcken men ändå ramlat i och därför bytt kläder.
Nåväl vi fortsatte vår vandring i den storslagna naturen efter cirka 1/4 del så gav 2 stycken upp dp de var lite slitna, kvar blev jag och Danne Stock, vi blev övertalade av de vändande att ta med oss skithuspapperet vilket visade sig skulle komma till användning senare.....
Efter att ha blivit ganska genomblöta efter ha korsat en ganska bred bäck började den riktiga promenaden brant som fan var det och jag kände mig lite som ett djur när man fick klättra på alla 4 uppför första berget sen gick man upp på ett annat fjäll där det också var svinbrant uppför där kunde man dock gå. Var fysiskt och psykiskt slut efter när jag kom upp på toppen av detta fjäll och färdig att ge upp men när man fick se utsikten och alla fina stentorn som folk hade byggt kom jag på andra tankar och vi började vandra nerför mot Kaffedalen som dalen mellan det fjäll vi nyss varit uppe på och själva kebenekajse heter dalen som jag hade föreställt mig som en grön och fin oas var istället grå och trist. I Kaffedalen gjorde vi oss lite varm mat innan vi gav oss in på slutklämmen det vill säga själva huvudberget som inte visade sig vara ett berg Kebenekajse är egentligen ett jävlig stort stenröse. så småningom så kom vi iallafall upp till topplatån och därefter så fick man snöra på sig stegjärn för att klättra de sista 10 meterna upp på själva topp spetsen (stegjärn är som en sko med spetsar på som man snör fast på sina vanliga skor) då jag aldrig förr har klättrat med stegjärn så tappade jag greppet under första försöket och kanade ner de 10 meter som jag just hade klättrat, tur att man kanade ner på rätt sida om toppen annars kunde det gått illa, andra gången gick det bättre och jag var för några sekunder Sveriges högsta person. Tur med vädret hade vi också då det var dimmigt medans vi gått till toppen men klarnade upp när vi kom upp så vi såg riktigt bra.
Hemvägen var nästan lika jobbig som dit vägen då det gjorde hemskt ont knäna att gå så brant nerför.
efter kaffedalen på vägen hem rasade också min mage ihop, det blev nog lite för mycket med alla energibarer och pulvermat så på toppen av det berg som kommer efter kaffedalen så gick det inte att knipa längre jag fick sätta mig med röven bar över en sten, kanske den vackraste klubbning jag gjort någon gång.
Efter att ha åkt rutschkana nerför den sista branta delen av vandringen på lite snö som fanns kvar kom vi åter till fjällstationen efter 15 timmars vandring. Efter detta intogs en hamburgertallrik som smakade himmelskt. Normalt tränade människor gör visst vandringen på mellan 10 och 12 timmar men bar jobbat av oss ändå.
Jag ådrog mig bara en smärre skada på ena foten en compeed som på något sätt knöla in sig i det skavsår som det var avsett att skydda följden blev ett ganska inflammerat sår som vårdcentralen hemma senare fick ta hand om. vandringen tillbaka till nikkalukta blev sedan hyfsat fri från incidenter. Efter en öl, macka och dusch åkte jag sedan bakpå på en av mina hojjåkande kamraters motorcyklar tillbaka till Kiruna, detta var ingen angenäm tur då vägen inte var något vidare med grushopp litte här och var och en hög 20-kilos ryggsäck på ryggen, detta gjorde att så fort han gasade lite så höll jag på att flyga av när vinden tog tag i ryggsäcken och att jag slog i huvudet i hans rygg så fort ett grussgupp kommen jah överlevde och kom till slut till Kiruna camping där vi sov över natt i tält.
Tåget från Kiruna och hem följande morgon gick bra trots sittplats och en sjungande afrikan.

Jaha det var allt nu var denna lilla följetong slut. Jag återkommer om en stund med något helt annat. Så sug och svälg trevlig helg.